Att rädda ett europeiskt samarbete

Efter Storbritanniens nejröst och andra kriser i Europa och EU-systemet framstår behovet av en öppen framtidsdebatt om internationella samarbetsformer tydligt. För vår tid kräver internationellt samarbete på flera områden, som ekonomi, miljö och migration. De nationella parlamenten är för begränsade och isolerade för att ensamma hantera dessa frågor.

EU-lösningen i dag är att flytta makten och debatten från nationella parlament till EU-institutionerna. Sedan länge möter dock unionen kritik för centralisering, odemokratiska beslutsformer, detaljreglerande likriktning av politiken med mera. Ett antal för systemet negativa resultat i folkomröstningar under åren har inte hejdat centraliseringen av makten, och EU-institutionerna alstrar nu majoriteten av de nationella besluten på alla nivåer. Ändå vet EU-medborgarna anmärkningsvärt lite om hur det går till, till exempel visade en svensk utredning i år att inte ens statsvetarstudenter kände till de grundläggande beslutsvägarna, hur det går till när vi styrs i dag.

En relevant fråga är om det finns andra, mer begripliga och överblickbara lösningar. Kan man göra tvärtom, flytta internationell debatt och beslut till de nationella parlamenten och låta dessa samarbeta? Låta de nationellt folkvalda bli internationella aktörer, som rör sej mellan olika länder och mellan nationell och internationell nivå? I ett sådant system kan de nuvarande EU-institutionerna engageras i annorlunda roller.

Det skulle fungera så här:

1. Istället för att alla initiativ till lagar för internationell spridning ska komma från tjänstemännen i EU-kommissionen som nu, låter man initiativ komma från tre håll: från de nationella parlamenten, från ministerrådet där de nationella ministrarna samlas och från EU-parlamentets ledamöter och grupper. Detta ger maximal möjlighet att få fram goda idéer.

2. Förslagen samlas upp i EU-parlamentet, och där röstar man om vilka förslag som obligatoriskt ska behandlas i alla nationella parlament. EU-parlamentet blir alltså det enda formella beslutsorganet på EU-nivå, ett naturligt och begripligt förfarande, som vi är vana vid från nationerna. EU-parlamentet får alltså mer makt på EU-nivån, medan makten över nationerna förändras från att kunna påtvinga beslut till att kunna tvinga fram en debatt där man själv är representerad.

3. Samarbetets alla nationella parlament blir alltså skyldiga att debattera och ta ställning till förslagen från EU-parlamentet, och de som gillar ett visst förslag antar det, resten slipper. Om förslaget blir framgångsrikt i några länder kan de andra frivilligt ansluta sej senare.

4. Den avgörande faktorn för att internationalisera de nationella debatterna är att representanter för godkända förslag själva kan besöka de nationella parlamenten, delta i debatten och argumentera för förslagen där. En svensk parlamentariker kan uppträda i EU-parlamentet och propagera för ett förslag, och, om det går igenom, senare delta i debatten i ungerska parlamentet och franska nationalförsamlingen med flera. Även EU-parlamentariker eller ministrar från andra länder kan dyka upp och tala för förslag i nationella parlament.

5. EU-kommissionen blir ett organ för administration och utredningar, vilket är det normala för tjänstemän i politiken. Man kan stötta gemensamma projekt, ordna seminarier och främja utbyte och samverkan som nu. Initiativmonopolet försvinner men tjänstemännen har ändå makt i kraft av kunskap och överblick. Och deras arbete förenklas eftersom man bara får ett beslutande organ på nivån att stötta, EU-parlamentet. Man slipper bollandet mellan EU-parlamentet och ministerrådet som nu måste vara överens för att godkänna kommissionens förslag.

6. Ministerrådet, där ministrar från medlemsländerna träffas, blir ett organ för kontaktskapande, kreativt utbyte och för att ta fram förslag till parlamenten, de egna och EU-parlamentet. De behöver inte ägna energi åt att kompromissa bakom kulisserna, votera inbördes och ibland tvinga försvara saker därhemma som man röstat emot. Istället får man tillfälle att utbyta goda idéer med varandra, som man antingen kan föra hem till alla samtyckande kollegors parlament direkt eller föra till EU-parlamentet om man vill att de ska prövas i hela EU-området. Ministrarna gör i stället alltså i stort sett samma sak på internationell nivå som de gör hemma.

7. En viktig sak är att de nuvarande fördragens detaljerade politik måste lyftas ur ett nytt fördrag, som endast ska beskriva samarbetsformerna och grundläggande mänskliga rättigheter. Detta så att EU-parlamentet, liksom de nationella parlamenten, ska kunna hantera alla slags politiska frågor. Nu är man ju bunden att genomföra grundfördragens fastlagda politik, med sina påbud och förbud för viss lagstiftning. De i grunden kommersiella rättigheter som de nuvarande fördragen bygger på (de fyra friheterna med mera), med tänkt effektivitet genom likriktning till förmån för stordrift, rörlighet och konkurrensneutralitet, är inte längre okontroversiella i en tid då själva den ekonomiska tillväxten ifrågasätts. Målet att öka konsumtionen är inskriven i fördragen i dag. Grundfördragens karaktär av projektbeskrivning, ”processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken” för att kunna flytta fram positionerna mot en federal statsbildning, hör knappast heller hemma i ett fördrag av grundlagskaraktär.

Med ovanstående ändringar av EU:s roll skulle möjligheterna till internationellt samarbete och debatten synliggöras, eftersom man kan förvänta sej att de nationella medierna bevakar de nationella parlamenten någotsånär väl. Dessa blir intressantare både för att de återfår beslutsrätten från EU-systemet och för att olika nationella och internationella perspektiv möts via synliga, slutgiltigt ansvariga politiker.

Även EU-parlamentets aktiviteter blir begripligare och relevantare att bevaka eftersom de inte behöver dela sin makt med ministerrådet som nu. I bästa fall kan det vidga den politiska medvetenheten och perspektiven bland befolkningarna.

Samtidigt kan den tröga kampen om fördelningen av formell EU-makt mellan länderna upphöra och man behöver inte tveka om att ta med fler länder i samarbetet. Det positiva demokratiska inflytande som EU nu utövar på ansökarländer via sina krav på demokratisering kommer att bestå under medlemskapet, eftersom parlamenten inte lämnas ensamma inför påverkan från tveksamma nationella ledarskap. Auktoritära ledare måste låta den nationella debatten stimuleras utifrån och vidgas om de vill vara med i samarbetet, vilket brukar vara en stark drivkraft i sej.

Ovanstående är en renodlad vision, som i samtal med EU-representanter rönt visst intresse, men naturligtvis avfärdats som orealistisk. Att stora politiska vändningar inträffar ibland vet man, men vill inte tro att det kan drabba EU.

Man kan naturligtvis tänka sej modifieringar och tillägg till ovanstående struktur, för att närma den till dagens läge eller förse den med nya funktioner.

Man kan till exempel möjliggöra en delegering till EU-parlamentet med full beslutsrätt i enskilda frågor eller områden. En sådan delegering bör vara tidsbegränsad, med möjlighet till förlängning. En variant vore att kräva kvalificerad majoritet nationellt för att avvisa vissa förslag från EU-parlamentet. En ny funktion kan vara att införa en transparent röst åt icke-statliga organisationer, där lobbyister får framföra sina åsikter och få dem besvarade. De kan beredas plats i proportion till förtroenderöster, som kunde samlas i samband med valen till EU-parlamentet. Inflytandet via inofficiella påtryckarmöten torde i alla fall förlora i status då och rentav kanske minska.

Samarbete mellan nationella parlament finns redan, exempelvis COSAC, ett samarbete mellan organ motsvarande den svenska EU-nämnden. Den är föreskriven i ett protokoll till grundfördragen och ordnar ett par årliga träffar. EU-parlamentet och det aktuella ordförandelandet ordnar träffar för nationella parlamentariker. Det finns också en webbplattform för interparlamentariskt utbyte, Ipex, ett redskap för det utbyte som pågår, särskilt användandet av det så kallade gula kortet, som ger nationerna möjlighet att skicka tillbaka förslag från kommissionen om nio stater är överens om detta.

En diskussion om ”EU à la carte”, ”variabel geometri” med mera förekommer, där tanken att inte alla behöver genomföra allt samtidigt framförs, och tillämpas redan på olika sätt, som till exempel med euron. I ett diskussionsunderlag om framtiden nämns möjligheten att EU-parlamentariker skulle kunna besöka nationella parlament, dock inom ramen för tvånget att anta godkända direktiv. Samtidigt lever ännu drömmen om ett Europas Förenta stater hos en del centrala grupper, även om visionen känns långt borta i dag.

Hur som helst blir det alltmer angeläget att hålla en öppen debatt om hur vi vill ha ett internationellt samarbete, globalt och på EU-nivån. Det här förslaget bör bättre kunna uppfylla det nuvarande systemets mål att stärka solidariteten mellan folken, samtidigt som det är mer flexibelt och ger utrymme för en anpassning till dagens värld, över ett halvt århundrade efter att grunderna för dagens system lades.

Anders Erkéus

Ja, det är inte lätt att vara riksmedia som känner ett ansvar att inte sprida för mycket oro bland befolkningen. Jag gjorde ett lite närmare studium av när man klipper i ett historiskt sexminuters anförande av detta skäl (?):  Det som slank med i SVT:s direktsändning avbröts när Johnson började tala om UK:s roll i världen, att man skulle kunna stärka denna med en egen röst.  Den lilla snutt som las upp på SVT Play efteråt var mycket kortare och var klippt när han började förklara parlamentarismens idé om representativa, avsättbara makthavare. Till min besvikelse visade det sej att även min första internationella nyhetskälla The Guardian hade klippt ordentligt i detta tal på sin hemsida, och till och med pusslat ihop delar av talet  till en enminutare.   En intressant, ganska lång version finns hos en engelskspråkig fransk sajt.  Där klipper man mitt i en mening där han säger att det viktiga är att de unga kan se fram emot en säker och framgångsrik (prosperous) framtid. I resten av meningen säger han “om vi tar tillbaks den demokratiska kontroll som är grunden för vårt ekonomiska västånd”.  Nå, tack vare nätets ännu relativa frihet så kan man hitta hela talet. Hos siten Euronews, här är det.

För att veta mer om denne Boris Johnson letade jag upp  ett tal av honom under kampanjen,  rätt långt, som verkar ge en ganska bra bild av den genomtänkta utträdessidans ståndpunkter. Kan vara bra att veta i detta läge.  Ganska långt från hat och skrämsel, enligt min bedömning.

Den mest kontroversielle gestalten i Brexitkampanjen har ju varit Nigel Farage från UKIP, som bland annat spelade på fientlighet mot EU-invandrare i kampanjen. Här är i alla fall hans tal efter vinsten.

Tillbaks till sakfrågan: Det är ju sant att EU-kritiken hämtar, och alltid har hämtat kraft från helt väsensskilda utgångspunkter. Förenklat en blandning av att EU är för stort och att EU är för litet.  En blandning av att längta tillbaka och att hitta nya vägar framåt. Osv.   Och på  olika nivåer en kritik av EU:s påbjudna ekonomiska politik och tro på likriktning för att uppnå stordriftsfördelar. Från dem som drabbats av utflyttning av jobb, konkurrens från billiga gästarbetare och nedskärningar och å andra sidan från internationalister som inte gillar Fästning Europa. Demokratiargumentet nyttjas av alla kritiker, kanske med lite olika betoning.

Nu blir det maktspel på högsta nivå och vi får se om unionen som hittills lyckas tuffa på och minimera effekterna av för projektet negativa folkomröstningar.  Eller om man rent av välkomnar en debatt om alternativa vägar framåt.  Och begrundar t.ex. förslag som detta, undertecknads försök att bidra till en lite mer konstruktiv debatt.

För att ha någon chans att fatta vad som pågår måste man förstås anlita brittiska medier som the Guardian, The Independet eller Times.  Där kan jag se en relativt nyanserad debatt. Rekommenderas. Till exempel ser man att utträdessidan också innehåller argument som känns igen från svenska EU-kritiken genom åren.  Att det nuvarande EU faktiskt är för introvet och slutet, att systemet inte funkar demokratiskt eller ens ekonomiskt.

Vad som tyvärr saknas som vanligt är en konkret idédiskussion om hur ett modernt och bättre samarbete i Europa skulle kunna formas.  Själv har jag kämpat sedan länge med att söka få synpunkter på mitt förslag som bygger på samarbete mellan nationella parlament, med stöd av ett stärkt EU-parlament.   Jag har nu skickat en text till nämnda brittiska tidningar,  man vet aldrig, om det finns ett intesse nån gång kan det vara nu. 

Texten har jag lagt på den sida jag reserverat för mitt försök att få sajten eusverige.se presenterad i engelsk version,  eutreaties.eu.  Kolla gärna där om ni inte sett den förut, en svensk version finns ju här på sajten.

Oavsett vad som händer i omröstningen kan man hoppas att det efteråt blir mera plats för en konstruktiv debatt om ett framtida europeiskt samarbete.

“Den  grundläggande  kunskap  som  behövs  för  att  medborgaren ska kunna skaffa sig insyn och ha möjligheter att påverka politiken saknas i hög grad. Sådan kunskap handlar t.ex. om en grundläggande förståelse  för  hur  gemensamma  beslut  fattas  i  unionen,  förståelse för att både riksdagsval och val till Europaparlamentet  –om än på olika sätt –handlar om att välja representanter som ska fatta beslut i en union av 28 länder, förståelse för att en stor del av de beslut som fattas i riksdagen är en direkt följd av redan fattade EU-beslut och förståelse för vilka frågor som beslutas på vilken nivå. Det behövs bättre kunskap för att öka individens och andra intressenters möjlighet att ifrågasätta, ställa följdfrågor, göra sin röst hörd och utkräva ansvar.

Förutom  kunskapsbristen  är  det  två  övergripande  faktorer  som sedan EU-inträdet samverkar negativt och förstärker obalansen i individers  och  andra  intressenters  möjligheter  till  insyn,  delaktighet och inflytande. Den ena handlar om maktförskjutningar och förändrade roller  för  de  politiska  institutionerna.  Den  andra  handlar  om frånvaron  av  ett  kontinuerligt  offentligt  samtal  om  EU-relaterade frågor, en frånvaro som förefaller att bli större över tid.”

Alltså,  allt talar för både en ganska omfattande reform av EU-systemet i sej, och en helt annan ambition från svenska makthavare i politik, organisationer och media att dels lära sej hur det funkar nu, och dels bidra till kunskap och debatt bland alla andra.

Oklart lite vad man vill, men ett intressant fenomen.

Sedan dess har den dåvarande ja-sidan varit väldigt mån om att vi ska “sitta still i båten”  och inte störas av informationer om hur den tveksamt demokratiska EU-processen går till.  Man har inte velat  lyfta fram EU:s roll i många för oss främmande lagar och regler som vi tvingats anta.  Och, vad Nej-sidan visste väl, så är det bästa argumenten mot EU-systemet information om hur det faktiskt går till, med den icke-folkvalda kommissionens  monopol på laginitiativ, med lobbyister myllrande i korridorerna.

Sålunda finns i det politiska etablissemanget och bland de stora medierna en återhållsamhet i att prata klarspråk, för att inte väcka en kritisk opinion. Saken förvärras av att folk som “är trötta på politiken” i största allmänhet inte är intresserade av hur politiken går till i detalj.

Så vi får denna spridda okunskap, vars värsta konsekvens naturligtvis är att ingen orkar eller förmår att komma med förslag till hur systemet skulle kunna reformeras.  För vi behöver naturligtvis ett europeiskt och globalt internationellt samarbete som kan främja en framtida hållbar, stimulerande och inkluderande global utveckling.    Här är förresten ett förslag av undertecknad.    Och för att veta mer om hur EU-Sverige funkar, se www.eusverige.se.

MINNESORD

Hugo (Gösta) Torstensson

Helgen före jul lämnade Gösta Torstensson oss hastigt alldeles för tidigt. Gösta eller Hugo som han ville kalla sig under senare år lämnar ett stort tomrum efter sig. Gösta var en snäll, ömtålig och ibland blygsam människa, men också envis och principfast. Han hade ett outtröttligt engagemang för rättvisa och fred.

Gösta tillhörde i sin ungdom 70-talvänstern. Han arbetade en tid som metallarbetare innan han i början av 90-talet omskolade sig till grafiker och journalist och senare även till mentalskötare. Vid tiden för sin bortgång arbetade han vid Landstingets Ytterå psykiatriska vårdklinik i Farsta utanför Stockholm, en arbetsgivare med vilken han under det senaste året hade en komplicerad och svårartade facklig arbetskonflikt. Denna konflikt påverkade honom både till hälsa och humör.

Med Göstas bortgång har Folkrörelsen Nej till EU förlorat en person som kanske mest av alla har personifierat EU-motståndet i Sverige. Gösta deltog i dåvarande Nej till EGs första kongress 6 april 1991, och var redan från början engagerad i tidskriften Kritiska EU-fakta, Folkrörelsens Nej till EUs ansike utåt. Från mitten av 90-talet var han dess outtröttlige redaktör.

Med sin journalistiska bakgrund hade Gösta förmågan att i artiklar i Kritiska EU-fakta och i annan media sammanfatta vad EU strävade till och gick ut på. Samtidigt hade han så djupa kunskaper och analyser om EU-projektet ekonomiskt, socialt, juridiskt och politiskt att delar av EU-etablissemanget tvingades respekterade honom medan andra fördrog att negligera hans kunskaper.

Redan 1991 publicerade Gösta boken ”Den raka vägen till EG”, som vid genomläsning idag i stort analyserar och bekräftar den händelseutveckling som inträffat efter medlemskapet i EU sedan 1995. Många i det tidiga EU-motståndet inspirerades av denna bok. Därefter har Gösta skrivit flera böcker bl.a. Lärobok om unionen och ett flertal broschyrer. När staten inte självt behagat publicera EUs grundfördrag har han på eget förlag publicerat dessa. Den senaste är ”Europeiska unionens grundlagar efter Lissabonfördraget (Gausta Förlag, 2014).

Med sin bakgrund insåg Gösta fackföreningsrörelsens betydelse för EU-motståndet. Under senare år resulterade detta i ett antal analyser av Lavaldomen och andra EU-domar, direktiv och dess effekter. Gösta sammanfattade dessa i boken EU:s femte frihet – från fackliga organisationer (Gausta förlag, 2014). Inför ett fackligt seminarium i Göteborg 21-22 november 1992 skrev Gösta:

”Skulle Sverige ta steget fullt ut och bli medlem i den planerade Europeiska unionen, kringskärs de demokratiskt tillsatta organens möjligheter ytterligare. I EU ska den ekonomiska politiken enligt Maastrichtavtalet styras av en europeisk centralbank ledd av bankmän utan politisk styrning och demokratisk kontroll. Till varje pris – vad det än kostar i massarbetslöshet och social nedrustning – ska inflationen hållas nere och statsbudgeten vara i balans. Därmed påskyndas välfärdsavrustningen och nyliberaliseringen av samhället”.

Gösta var en outtröttlig kämpe som med sin kunskap fick ett stort kontaktnät. Under det sista året såg han och Riksstyrelsen fram emot folkomröstningen i Storbritannien, och kravet på en ny folkomröstning även i Sverige..

Många människor i hela Sverige har inspirerats av hans gärning och skrivande. Vi sörjer honom mycket och deltar i hans familjs sorg.

Riksstyrelsen Nej till EU

Den som vill stödja Gösta (Hugo) Torstenssons minne kan lämna ett bidrag till Folkrörelsen Nej till EU, pg 433 02 07-4, och/eller till Asylgruppen i Malmö,
pg 59 68 51-6.

Därför måste man flytta sej utanför EU-ländernas gränser för att ta del av  nyktra analyser av vad som händer, som till exempel till den amerikanske ekonomipristagaran Joseph Stiglitz, som i ett antal artiklar förklarar varför åtstramningsåtgärderna bara skapar ett åtstramat samhälle, och varför nya lån för att betala räntorna på gamla inte leder till utveckling.    Se till exempel här.

Estland, Lettland och Litauen anslöt sig till EU.
Och sen – liksom genom ett trollslag – blev de medlemmar
i Nato. Som om detta ingick i EU:s och Natos gemensamma
planer.

Att i det läget riskera att också få Nato in i Ukraina
kan bli för mycket för Ryssland, det måste man förstå.

Ukraina har avsikten att ansluta sig till EU. Putin vet
att detta innebär att USA-Nato flyttar fram sina positioner
ytterligare. Alldeles inpå – delvis i – gammalt ryskt område.

EU gör anspråk på att skapa stadig fred i Europa.
”Mänskliga rättigheter” är EU:s adelsmärke, har det hetat.
Då skulle man väl kunna förstå om den i stort rysktalande
befolkningen kring Donetsk vill slippa Kievs överhöghet.
Några söner där har t.o.m. dött för det.

Hallå! Går jag för långt nu?

***
EU är – i stort – ett konglomerat av Nato-länder.
På så sätt skärper EU med automatik motsättningen
mellan USA och Ryssland. EU är en enorm framgång  för USA
i dess övertag över Ryssland.

Mycket riktigt har Angela Merkel i den aktuella konflikten
tvingats lugna USA, lyckets få det att lova
att inte ingripa med löften om trupper.
Kerry lugnade sig.
***
Missförstå mig inte! Jag är ingen Putinvän. Tvärtom.
Jag tror man måste vara medveten om att Putins ställning förstärks
i Ryssland av en mycket militant hållning i Väst.