Förverkligandet av den inre marknaden brukar ofta framhållas som en av EUs främsta bedrifter. Den inre marknaden betyder att medlemsländerna har avskaffat tullar, tariffer och andra s k handelshinder mellan varandra. Inga hinder får finnas för de fyra s k friheterna: Varor, arbetskraft, tjänster och kapital ska kunna flöda fritt över gränserna.
På pappret kan det låta bra. Ja, nästan logiskt. Varför ska ett enskilt land få hålla på och krångla till det för ett annat? Men vad händer om exempelvis miljön står i vägen för marknaden?

I det nuvarande EU-fördraget finns den s k miljögarantin, artikel 30. Den ska ge möjlighet för ett medlemsland att i vissa specifika fall kunna hävda miljöintressena framför marknadskraven. Hur fungerar det då i praktiken?

Enligt statistik från EU-kommissionen har kommissionen de senaste fem åren utfärdat s k detaljerade yttranden inte mindre än 339 gånger mot medlemsländer som brutit mot marknadskraven. En stor del har rört miljöärenden. I så gott som alla dessa fall har medlemsstaten korrigerat sig i linje med kommissionens krav. Fall har även hamnat hos EG-domstolen. Kommissionen nämner 19 fall rörande miljö och folkhälsa under femårsperioden, t ex frågor som rör alkohol, koffein i drycker och bekämpningsmedel. Och i alla dessa fall har domstolen gått på marknadens linje. Alltså; medlemsländerna har inte fått vidta åtgärder för att skydda miljö eller folkhälsa. 19 – 0 till marknaden, helt enkelt.

Idealet vore att ersätta Lissabonfördraget med ett EU-fördrag som har som främsta syfte att lösa klimatproblemen och skapa stabilitet och välstånd för framtida generationer. Ett fördrag som erkänner handelns viktiga roll utan att göra marknaden till ett egenintresse.

Den här artikeln skrevs torsdag 6 november 2008 klockan 10:49 och är arkiverad i kategorin Allmänt, Lissabonfördraget. Du kan prenumerera på kommentarer till detta inlägg genom denna RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller trackback'a från din egen sajt.