Här en formulering av en vision för ett kommande decentraliserat EU-samarbete, publicerad i Tidningen Syre

Att rädda ett europeiskt samarbete

Efter Storbritanniens nejröst och andra kriser i Europa och EU-systemet framstår behovet av en öppen framtidsdebatt om internationella samarbetsformer tydligt. För vår tid kräver internationellt samarbete på flera områden, som ekonomi, miljö och migration. De nationella parlamenten är för begränsade och isolerade för att ensamma hantera dessa frågor.

EU-lösningen i dag är att flytta makten och debatten från nationella parlament till EU-institutionerna. Sedan länge möter dock unionen kritik för centralisering, odemokratiska beslutsformer, detaljreglerande likriktning av politiken med mera. Ett antal för systemet negativa resultat i folkomröstningar under åren har inte hejdat centraliseringen av makten, och EU-institutionerna alstrar nu majoriteten av de nationella besluten på alla nivåer. Ändå vet EU-medborgarna anmärkningsvärt lite om hur det går till, till exempel visade en svensk utredning i år att inte ens statsvetarstudenter kände till de grundläggande beslutsvägarna, hur det går till när vi styrs i dag.

En relevant fråga är om det finns andra, mer begripliga och överblickbara lösningar. Kan man göra tvärtom, flytta internationell debatt och beslut till de nationella parlamenten och låta dessa samarbeta? Låta de nationellt folkvalda bli internationella aktörer, som rör sej mellan olika länder och mellan nationell och internationell nivå? I ett sådant system kan de nuvarande EU-institutionerna engageras i annorlunda roller.

Det skulle fungera så här:

1. Istället för att alla initiativ till lagar för internationell spridning ska komma från tjänstemännen i EU-kommissionen som nu, låter man initiativ komma från tre håll: från de nationella parlamenten, från ministerrådet där de nationella ministrarna samlas och från EU-parlamentets ledamöter och grupper. Detta ger maximal möjlighet att få fram goda idéer.

2. Förslagen samlas upp i EU-parlamentet, och där röstar man om vilka förslag som obligatoriskt ska behandlas i alla nationella parlament. EU-parlamentet blir alltså det enda formella beslutsorganet på EU-nivå, ett naturligt och begripligt förfarande, som vi är vana vid från nationerna. EU-parlamentet får alltså mer makt på EU-nivån, medan makten över nationerna förändras från att kunna påtvinga beslut till att kunna tvinga fram en debatt där man själv är representerad.

3. Samarbetets alla nationella parlament blir alltså skyldiga att debattera och ta ställning till förslagen från EU-parlamentet, och de som gillar ett visst förslag antar det, resten slipper. Om förslaget blir framgångsrikt i några länder kan de andra frivilligt ansluta sej senare.

4. Den avgörande faktorn för att internationalisera de nationella debatterna är att representanter för godkända förslag själva kan besöka de nationella parlamenten, delta i debatten och argumentera för förslagen där. En svensk parlamentariker kan uppträda i EU-parlamentet och propagera för ett förslag, och, om det går igenom, senare delta i debatten i ungerska parlamentet och franska nationalförsamlingen med flera. Även EU-parlamentariker eller ministrar från andra länder kan dyka upp och tala för förslag i nationella parlament.

5. EU-kommissionen blir ett organ för administration och utredningar, vilket är det normala för tjänstemän i politiken. Man kan stötta gemensamma projekt, ordna seminarier och främja utbyte och samverkan som nu. Initiativmonopolet försvinner men tjänstemännen har ändå makt i kraft av kunskap och överblick. Och deras arbete förenklas eftersom man bara får ett beslutande organ på nivån att stötta, EU-parlamentet. Man slipper bollandet mellan EU-parlamentet och ministerrådet som nu måste vara överens för att godkänna kommissionens förslag.

6. Ministerrådet, där ministrar från medlemsländerna träffas, blir ett organ för kontaktskapande, kreativt utbyte och för att ta fram förslag till parlamenten, de egna och EU-parlamentet. De behöver inte ägna energi åt att kompromissa bakom kulisserna, votera inbördes och ibland tvinga försvara saker därhemma som man röstat emot. Istället får man tillfälle att utbyta goda idéer med varandra, som man antingen kan föra hem till alla samtyckande kollegors parlament direkt eller föra till EU-parlamentet om man vill att de ska prövas i hela EU-området. Ministrarna gör i stället alltså i stort sett samma sak på internationell nivå som de gör hemma.

7. En viktig sak är att de nuvarande fördragens detaljerade politik måste lyftas ur ett nytt fördrag, som endast ska beskriva samarbetsformerna och grundläggande mänskliga rättigheter. Detta så att EU-parlamentet, liksom de nationella parlamenten, ska kunna hantera alla slags politiska frågor. Nu är man ju bunden att genomföra grundfördragens fastlagda politik, med sina påbud och förbud för viss lagstiftning. De i grunden kommersiella rättigheter som de nuvarande fördragen bygger på (de fyra friheterna med mera), med tänkt effektivitet genom likriktning till förmån för stordrift, rörlighet och konkurrensneutralitet, är inte längre okontroversiella i en tid då själva den ekonomiska tillväxten ifrågasätts. Målet att öka konsumtionen är inskriven i fördragen i dag. Grundfördragens karaktär av projektbeskrivning, ”processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken” för att kunna flytta fram positionerna mot en federal statsbildning, hör knappast heller hemma i ett fördrag av grundlagskaraktär.

Med ovanstående ändringar av EU:s roll skulle möjligheterna till internationellt samarbete och debatten synliggöras, eftersom man kan förvänta sej att de nationella medierna bevakar de nationella parlamenten någotsånär väl. Dessa blir intressantare både för att de återfår beslutsrätten från EU-systemet och för att olika nationella och internationella perspektiv möts via synliga, slutgiltigt ansvariga politiker.

Även EU-parlamentets aktiviteter blir begripligare och relevantare att bevaka eftersom de inte behöver dela sin makt med ministerrådet som nu. I bästa fall kan det vidga den politiska medvetenheten och perspektiven bland befolkningarna.

Samtidigt kan den tröga kampen om fördelningen av formell EU-makt mellan länderna upphöra och man behöver inte tveka om att ta med fler länder i samarbetet. Det positiva demokratiska inflytande som EU nu utövar på ansökarländer via sina krav på demokratisering kommer att bestå under medlemskapet, eftersom parlamenten inte lämnas ensamma inför påverkan från tveksamma nationella ledarskap. Auktoritära ledare måste låta den nationella debatten stimuleras utifrån och vidgas om de vill vara med i samarbetet, vilket brukar vara en stark drivkraft i sej.

Ovanstående är en renodlad vision, som i samtal med EU-representanter rönt visst intresse, men naturligtvis avfärdats som orealistisk. Att stora politiska vändningar inträffar ibland vet man, men vill inte tro att det kan drabba EU.

Man kan naturligtvis tänka sej modifieringar och tillägg till ovanstående struktur, för att närma den till dagens läge eller förse den med nya funktioner.

Man kan till exempel möjliggöra en delegering till EU-parlamentet med full beslutsrätt i enskilda frågor eller områden. En sådan delegering bör vara tidsbegränsad, med möjlighet till förlängning. En variant vore att kräva kvalificerad majoritet nationellt för att avvisa vissa förslag från EU-parlamentet. En ny funktion kan vara att införa en transparent röst åt icke-statliga organisationer, där lobbyister får framföra sina åsikter och få dem besvarade. De kan beredas plats i proportion till förtroenderöster, som kunde samlas i samband med valen till EU-parlamentet. Inflytandet via inofficiella påtryckarmöten torde i alla fall förlora i status då och rentav kanske minska.

Samarbete mellan nationella parlament finns redan, exempelvis COSAC, ett samarbete mellan organ motsvarande den svenska EU-nämnden. Den är föreskriven i ett protokoll till grundfördragen och ordnar ett par årliga träffar. EU-parlamentet och det aktuella ordförandelandet ordnar träffar för nationella parlamentariker. Det finns också en webbplattform för interparlamentariskt utbyte, Ipex, ett redskap för det utbyte som pågår, särskilt användandet av det så kallade gula kortet, som ger nationerna möjlighet att skicka tillbaka förslag från kommissionen om nio stater är överens om detta.

En diskussion om ”EU à la carte”, ”variabel geometri” med mera förekommer, där tanken att inte alla behöver genomföra allt samtidigt framförs, och tillämpas redan på olika sätt, som till exempel med euron. I ett diskussionsunderlag om framtiden nämns möjligheten att EU-parlamentariker skulle kunna besöka nationella parlament, dock inom ramen för tvånget att anta godkända direktiv. Samtidigt lever ännu drömmen om ett Europas Förenta stater hos en del centrala grupper, även om visionen känns långt borta i dag.

Hur som helst blir det alltmer angeläget att hålla en öppen debatt om hur vi vill ha ett internationellt samarbete, globalt och på EU-nivån. Det här förslaget bör bättre kunna uppfylla det nuvarande systemets mål att stärka solidariteten mellan folken, samtidigt som det är mer flexibelt och ger utrymme för en anpassning till dagens värld, över ett halvt århundrade efter att grunderna för dagens system lades.

Anders Erkéus

Den här artikeln skrevs tisdag 22 november 2016 klockan 18:40 och är arkiverad i kategorin Allmänt, Alternativ, Lissabonfördraget. Du kan prenumerera på kommentarer till detta inlägg genom denna RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller trackback'a från din egen sajt.