Från konstitution till Lissabonfördrag
8 år av övertalande av folken
EU:s NYA GRUNDLAG,
FRÅN NEDRÖSTAD EU-konstitution
VIA NEDRÖSTAT
Lissabonfördrag TILL GODKÄNT SÅDANT
I det förra fördraget som gällde till dec 2009, Nicefördraget från 2001, med delarna EU-fördraget och EG-fördraget, skrev man in en förklaring om att man önskade "en bredare och djupare diskussion om Europeiska unionens framtid" och snabbt önskade jobba vidare med ett nytt fördrag. Huvudmotivet var "behovet av att förbättra och övervaka unionens och dess institutioners demokratiska legitimitet och öppenhet för att föra dem närmare medlemsstaternas medborgare." Ingenting sades alltså då om att flytta fram positionerna till en Konstitution.
Som planerat skrev man en deklaration (eg. förklaring på svenska) i dec. 2001 i staden Laeken i Holland. I denna, Laekenförklaringen, beslöts att ett särskilt framtidskonvent skulle se över de gamla fördragen i grunden, och presentera nya riktlinjer för det europeiska samarbetet. Man ville enligt dokumentet lösa många stora problem, som Unionen brottades med, inte minst alltså den demokratiska legitimiteten.
I februari 2002 samlades 102 delegater med lika många suppleanter från EU-parlamentet, kommissionen, regeringarna och de nationella parlamenten för att ta itu med uppgiften under ledning av den franske ex-presidenten Valéry Giscard d’Estaing. Många förväntade att konventet skulle ta fram olika förslag, och skapa ett ganska brett underlag för senare diskussioner. Föga uppmärksammat i historieskrivningen är det faktum, att samtidigt samlades franska och tyska representanter i Paris, för att gemensamt diskutera framtiden för EU. I november 2002 förändrades konventets status drastiskt, när de lättviktiga tyska och franska konventsdelegaterna böts ut mot deras utrikesministrar Joschka Fischer och Dominique de Villepin, som kom från de då avslutade förhandlingarna mellan dem. Snabbt koncentrerades konventets arbete till att producera ett enda förslag, ett förslag till en Konstitution för Europa, ytterligare ett steg på vägen mot ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken” enligt EU:s gamla modell från 50-talet . Framtidskonventets förslag (engelskt) (svenskt) var klart i juli 2003. Efter en del turer kom sedan Konstitutionsförslaget att antas med smärre ändringar av EU-ledarna vid en pampig ceremoni i Rom i oktober 2004.
Med det var det inte klart med det, eftersom fördragsändringar måste tas av nationella parlament eller via folkomröstningar i alla länderna för att gälla. Oron spred sig snart i etablissemanget. Kravet på folkomröstning går som ett spöke genom Europa, skrev DN:s ledare i september 2004. Och många regeringar lovade hedervärt också sina folk att få folkomrösta om förslaget. Så skedde, och tidigare än någon i EU-etablissemanget räknat med tog det stopp. Fransmännen och holländarna, två av EU:s ”ursprungsbefolkningar”, chockade båda med att leverera klara nej till förslaget i folkomröstningar i månadsskiftet maj/juni 2005.
Förslaget hade alltså formellt fallit. Då deklarerade EU-ledarna i juni 2005 att "man inte ansåg att nejen innebar ett ifrågasättande av medborgarnas engagemang i konstruerandet av Europa" och utlyste en tankepaus, som bland annat skulle innehålla en "bred debatt i alla länderna, engagerande medborgarna, civilsamhället, sociala partners, nationella parlament och politiska partier." Konstitutionsförslaget lades under tiden "på is". På EU-kommissionens uppmaning fortsatte ändå en del länder att godkänna förslaget, dock stoppades tilltänkta folkomröstningar (med undantag för Luxemburg, som röstade "ja").
De flesta upplevde det som om tystnaden lägrat sig över den synliga EU-debatten. Och några alternativa idéer om Europas framtid hördes knappast av. På toppmötet i juli 2006 förlängdes "istiden" och tankepausen, med kommentaren: "Europeiska rådet välkomnar att institutionerna och medlemsstaterna ämnar fortsätta sina aktiviteter vars syfte är att engagera medborgarna i debatten om vad Europa bör stå för under tjugohundratalet." Analytiker menade att man väntade på nya ledare i Frankrike och Nederländerna, eftersom samma nedröstade ledare knappast kunde komma tillbaks med samma förslag.
Denna ledarförnyelse hade skett 2007. Under 1:a delen av 2007 ledde dåvarande EU-ordföranden, Tysklands förbundskansler Merkel en process som bestod i hemliga enskilda samtal med EU:s andra ledare, för att på det sättet kunna spela ut dem mot varandra och förhandla på olika sätt beroende på vem hon hade framför sej. I juni konstaterade EU-ledarna att "tiden nu är inne att få frågan löst och se till att unionen går vidare". Man beslöt att tina upp förslaget i en tilltänkt mindre provocerande form, men med samma politiska innehåll. Det beskrivs så här:" I ändringsfördraget kommer de nya idéer som blev resultatet av 2004 års regeringskonferens att införas i de nuvarande, även i fortsättningen gällande fördragen, såsom anges närmare nedan." Arbetet skulle slutföras "så snart som möjligt och under alla omständigheter före 2007 års utgång, så att det därav följande fördraget kan ratificeras före valet till Europaparlamentet i juni 2009." Man ville alltså inte ha debatt inför parlamentsvalet.
Eftersom texten i stort var spikad (det var ju samma politik som konstitutionens), så gick de formella regeringsförhandlingarna snabbt och resultatet blev som beslutats ett nytt fördrag, Lissabonfördraget, som innehåller allt väsentligt från den nedröstade konstitutionen. Det gjordes endast en del omformuleringar och borttagande av symbolskrivningar om flaggan och nationalsången mm. Det gjordes tyvärr också mindre läsligt eftersom det nu formulerades som tillägg och ändringar till de befintliga fördragen. Tanken var att slippa folkomröstningar och låta parlamenten ta besluten. Den nya skrivningen godkändes av ledarna på toppmötet 18 oktober och undertecknades på lucia 2007 (medan folk julshoppade). Därefter vidtog godkännanden i en del parlament, bland annat i det franska. Fransmännen fick alltså inte ens rösta en gång till, vilket har varit den metod man använt tidigare då folken "röstat fel" i en första vända. När det enda folk, som skulle få säga sin mening denna gång, det irländska, avlämnade sina röster, blev det dock än en gång ett nej, varför EU-ledarna än en gång stod inför att söka hitta en lösning på detta återkommande "problem" - att Europas väljare säger nej till deras projekt. Förhoppningar om att man på allvar skulle söka ta reda på vilken typ av samarbete de europeiska folken egentligen vill ha kom på skam. Irländarna fick rösta om även denna gång, och fördraget godkändes. Se de sista stegen.