Utan EU som det utvecklats hittills hade vi sannolikt inte haft alla dessa integritetskränkande övervaknings- och kontrollförslag som haglat över oss på senare år.  Och inte någon fildelningsrättegång.  När Tomas Bodström sprang till EU för att få fram datalagringsdirektivet på hösten 2005 så visste han vad han gjorde. Han hade aldrig fått igenom detta som en svensk lag, via en debatt i Sverige och ett fritt beslut i riksdagen.  Och detsamma gäller FRA-lagen,  fildelningslagen IPRED, för att inte tala om resultatet av de pågående hemliga förhandlingarna om ACTA.    EU:s för medborgarna dolda eller okända processer är en förutsättning för dessa lagars godkännande.  När ett förslag dyker upp på de nationella riksdagarnas bord är det redan spikat inom EU-systemet.

Alla försök att framställadagens EU-system som modernt är dömda att misslyckas i längden, så länge som de gamla 50-talsidéerna bakom EU består.   EU:s politiska grundlagar kommer från en tid när miljöproblemen “inte fanns”,  folk som flyttade pengar över gränserna var företagare, som ville investera i produktion och datorer och internet var inte påtänkta.   EU har kommit att bli ett bålverk till försvar för ett industrisamhälle på dekis.  Bortflyttandet av makten från påverkbarhet av nationella opinioner och förläggande av initiativmonopolet hos kommissionens tjänstemän garanterar att nya opinioner inte kommer fram.   I lugn och ro kan man förhandla med storföretagslobbyister och gemensamt jobba fram olika kontrollverktyg, som sedan presenteras för de nationella politikerna, som känner grupptrycket, och EU-parlamentarikerna, som vill stifta lagar.

Kan EU bli ett redskap för en omvandling till hållbarhet, transparens och nya idéer för ett kreativt kunskaps- och upplevelsesamhälle? I princip kan ju medlemsländerna förhandla fram ett helt annat regelverk. Men hur ska det ske? Vi måste få en debatt om olika framtidsvägar, och olika möjliga sätt att samarbeta internationellt, som kan svara på förändringar i folkopinionerna.  I nuläget är väl det viktigaste att sluta försöka knö igenom Lissabonfördraget, som formellt är nedröstat, och släppa fram en folklig debatt om hur vi egentligen vill ha det.  Tänk om EU-etablissemanget såg nätet som en resurs för en sådan process, i stället för något hotfullt.

Vad tycker ni om dessa tankar?

Eller denna analys av bakgrunden till fildelningsdebatten.?

anders

Den här artikeln skrevs fredag 20 februari 2009 klockan 18:45 och är arkiverad i kategorin Allmänt, Lissabonfördraget. Du kan prenumerera på kommentarer till detta inlägg genom denna RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller trackback'a från din egen sajt.