När folken får chansen att ta ställning till EU:s fördrag med ökad EU-makt röstar man ibland nej. I stället för att stoppa processen drar EU-ledarna slutsatsen att det “handlar om någonting annat”, och hittar på metoder att “lösa problemen” - de problem som folkviljan utgör i EU-systemet.  När små stater (Danmark och Irland)  söker sätta stopp låter man dem rösta om med ökat tryck om att man “saboterar för andra”  och med några mindre tillägg till fördraget.  När stora eller betydande stater (Frankrike och Nederländerna) söker sätta stopp,  ändrar man på layout och språk, säger att det är ett annat fördrag, och låter dem inte ens rösta om utan fattar beslutet politiker emellan i parlamenten.

Vad skulle hända om man i stället ifrågastte varför parlamenten och , i några fall, folken röstar ja till maktöverföringarna?  Röstar de kanske i själva verket ja till “ökat samarbete” i största allmänhet,   till  fortsatt fred mellan Frankrike och Tyskland efter andra världskriget (det ständigt återkommande “fredsargumentet”) ,  till att inte förstöra de sköra kompromisserna som ledarna gjort bakom stängda dörrar,  eller helt enkelt för att”det är roligare att rösta ja” (ett av huvudargumentet i den svenska anslutningskampanjen 94).  Faktum är att det alltid är nejsidorna som anstränger sej med att se till att de verkliga fördragstexterna finns tillgängliga, och som citerar ur vad som i själva verket står i fördragen, medan ja-sidorna hänvisar till allmänna värdeord som “effektivitet”  och söker skrämma med utanförskap och grupptryck.

När ledarna utlyser folkomröstningar gör man  det alltid i ett läge där opinionsundersökningarna ser bra ut för ja-sidorna. Så var det i Frankrike, Nederländerna och  senast i Irland.  Måhända ska det ses som EU-kritikens främsta tillgång att ledarna inte vill, kan eller vågar se denna sanning i vitögat:   Ju mer folk får chans och anledning att sätta sej in i EU-fördragen, ju mer kritiska blir man.

Om det nu vore så att nej-rösterna handlar om något annat än fördragen, hur kan det komma sej att skepcisimen konsekvent ökar just när man får tillgång till texterna och debatten tar fart?   Vem undersöker i vilken utsträckning ja-rösterna innebär ett gillande av de verkliga fördragstexterna? Kom igen  Eurostat!  (EU:s statistikorgan)

Den här artikeln skrevs onsdag 2 juli 2008 klockan 14:17 och är arkiverad i kategorin Allmänt, Folkomröstningar, Lissabonfördraget. Du kan prenumerera på kommentarer till detta inlägg genom denna RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller trackback'a från din egen sajt.