Sedan några decennier tilbaka har innebörden i den västerländska demokratin väsentligt förändrats.  En gång i tiden handlade det om att kanalisera olika folkliga opinioner och bevekelsegrunder till en öppen debatt inför demokratiska val, vars resultat sedan skulle avspegla de relativa styrkorna hos dessa opinioner.  Man talade om att lyssna på medborgarna, och dessa hade också makt att på avgörande sätt påverka inriktningen av politiken.  Olika politiska idéer kunde på det sättet frodas i olika länder.

Med de stora mäktiga internationella organisationernas inträde på arenan började detta förändras.   Representanter för regeringar och departement åkte iväg på avlägsna konferenser för att komma överens om olika internationella regelverk, ofta för att främja de globala företagskoncernernas intresse av likartat regelverk och möjlighet att investera fritt överallt, något som politikerna såg som bra för alla.  Sen gällde det att “förankra” desas beslut därhemma.  Detta kunde bäst ske antingen i medietystnad eller efter en välregisserad övertalningskampanj.

Så kom EU. Nu sattes detta i system.  De politiska idéerna skulle inte längre komma från folken utan från en samling anonyma kommissionärer.  Dessa skulle få ett politiskt fördrag, framförhandlat av regeringarna, att utgå ifrån.   “Problemet” var  att  man inte kunde undvika att förankra dessa underliggande politiska fördrag på något sätt. Åtminstone måste parlamenten godkänna dem, men krav restes ibland till och med på folkomröstningar. De demokratiska idéerna om medborgarnas inflytande var seglivade, och ett godkännande av dessa politiska paketfördrag skulle kunna ses som en legitimering av det nya systemet.   Och då krävdes alla resurser till övertalning av medborgarna -  och man behövde inte fördjupa sej i att berätta saker som kanske skulle ogillas.

Processerna kring EU-konstitutionen/Lissabonfördraget är ett lysande exempel på hur övertalningsdemokratin fungerar.  De så kallade eliterna kör på tills man får som man vill.  Folken har förvandlats från att vara källan till de politiska idéerna till att vara mottagarna.  Och vill man inte ha politiken utgör man ett problem.  Det uttrycks i själva Lissabonfördraget på detta sätt:  ” Om en eller flera medlemsstater har stött på problem med nämnda ratifikation, skall Europeiska rådet ta upp frågan.”   Och det var exakt vad  EU-ledarna gjorde när man kokade ihop sina “löften” till Irland inför ratifikationsförsök 2. Irländarna var ett sådant fördragsfäst problem redan innan fördraget trätt i kraft.  Nu är tjeckiens president Klaus problemet. Ett tag till.

Ett typiskt tecken är att maktetablissemanget struntar i sina egna regler, regler som en gång stiftats för att kontrollera makten underifrån. Dessa blir naturligtvis ointressanta när perspektivet vänts. Anthony Coughlan från irländska National Platform beskriver här några av de formella lag- och regelbrott som föregick den senaste irländska folkomröstningen.

Vi kan också se hur övertalningsdemokratin sprider sej på alla nivåer. Ibland måste riksdagsledamöter som envisas med att söka representera det man gått till val på övertalas under förnedrande former att ansluta sej till de på annan ort överenskommna påbuden.  Att det kom att handla om övervakningslagar senast är naturligtvis heller ingen slump. Övertalningsdemokratin behöver ökad övervakning av dem som fortfarande vill försöka förändra nedifrån. Deras inflytande måste stävjas, annars blir inte beslutsfattandet “effektivt”, ett nyckelord i sammanhanget, som vi hört mycket  i den debatt om Lissabonfördraget som märkts.

Kraven på besluten i övertalningsdemokratin är att de ska vara effektiva, om de är kloka finns inget annat sätt att mäta än resultaten. Tja, vad tycks?

Den här artikeln skrevs onsdag 7 oktober 2009 klockan 19:14 och är arkiverad i kategorin Allmänt, Folkomröstningar, Lissabonfördraget. Du kan prenumerera på kommentarer till detta inlägg genom denna RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller trackback'a från din egen sajt.