Den 10 december står ledande företrädare för Europeiska Unionen i Oslo uppklädda för att ta emot det fredspris som Stortingets Nobelkommitté har beslutat tilldela EU. Enligt Alfred Nobels testamentet skall fredspriset tilldelas ”den person som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser”. Att ge Nobelpriset till EU, som är en politisk union av nationalstater, är ett brott mot testamentet. Visserligen har EU genom Lissabonfördraget fått statusen av en ”juridisk person”, men detta är ingen ”person” som det uttrycks i Nobels testamente. Det är bara medborgare inom EU som är möjliga kandidater till fredspriset, men EU självt är ingen valbar kandidat.

I Nobels testamente används termen ”fredsförfäktande”. EU:s utveckling de senaste åren, bl a genom antagandet av Lissabonfördraget, handlar om militarisering och upprustning. Av EU:s 27 medlemsstater är 21 också medlemmar av NATO. EU-staterna är en stor vapensmedja och svarar för 32 % av världens samlade vapenexport. Det intima samarbetet mellan EU och NATO gör att EU står så långt man kan komma från en fredsförfäktande, eller fredsförespråkande position.

Flera av EU:s medlemsstater har ett blodigt, kolonialt förflutet med flera krig. Frankrike krigade i Indokina och mot Algeriet i grymma krig. Storbritannien kämpade för sitt Samvälde på flera håll, och senast mot Argentina för besittningen Falklandsöarna, men fick släppa Hongkong till det mäktiga Kina. Belgiens gamla koloni Kongo lider fortfarande av det koloniala arvet, med pågående krig.

EU:s ledande stat Tyskland spelade en mycket smutsig roll i utvecklingen av inbördeskriget i f d Jugoslavien. Tyskland erkände tidigt Kroatien och Slovenien, varpå ett antal EU-stater snabbt följde efter. Erkännandet var som att spruta bensin på en eld. Utan erkännandet hade en förhandlingslösning varit möjlig, men med erkännandet blev den omöjlig. Och så rullade ett blodigt krig på.

Den norska Nobelkommitténs beslut är ett politiskt utspel, utan täckning vare sig i Nobelprisets anda eller bokstav. Kommitténs ordförande Torbjörn Jagland förklarade den 12 oktober att man ville påminna européerna att inte kasta bort 6 decennier av samarbete till följd av konflikterna inom Eurogruppen (17 stater). EEC/EU bildades ursprungligen 1951från den europeiska kol- och stålunionen. Det vore fel att, vid 1950-talet, helt förringa fredsmotiven. Emellertid har alltför mycket vatten runnit under EU-broarna sedan dess. Idag har EU inget med fredsförebyggande arbete att göra.

Artikel 42 i Lissabonfördraget legitimerar NATO som en viktig institution för EU:s gemensamma säkerhetspolitik, och enligt fördraget skall EU rustas upp för offensiva uppgifter och biståndet militariseras. EU:s säkerhets- och försvarspolitik ”kommer att bidra till vitaliteten hos en förnyad atlantpakt” står det i ett protokoll till Lissabonfördraget.

I korthet har årets fredspris till EU ingenting med fred att göra, men desto mer med krig. På Nobelstiftelsen styrelse med dess ordförande Marcus Storch och permanente sekreterare Peter Englund, som har ett övergripande ansvar för den norska nobelkommittén, vilar ett stort ansvar.

Jan-Erik Gustafsson

Ordförande

www.nejtilleu.se

Den här artikeln skrevs tisdag 4 december 2012 klockan 13:10 och är arkiverad i kategorin Allmänt. Du kan prenumerera på kommentarer till detta inlägg genom denna RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller trackback'a från din egen sajt.