Utmaning till EU-dabatt med Wallström

Politik Creeper Politik bloggar

Varför vägrar Wallström debattera Europas framtid?

 

 Marc Glendening

Efter att Frankrikes och Nederländernas folk kraftfullt röstade nej till EU:s Konstitutionsförslag 2005, meddelade EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström, ansvarig för ”kommunikationsstrategi”, att hon ville debattera med motståndare till EU-projektet.
Efter att ha läst Wallströms uttalade intresse för en debatt, kontaktade jag henne med ett förslag till ett offentligt möte i London, där hon och en representant för min organisation, Democracy Movement, en flerpartikanpanj, skulle kunna föra fram sina respektive visioner.
Democracy  Movement erbjöd sej att stå för alla kostnader för mötet. Till att börja med svarade hennes kabinettschef via email och meddelade att Wallström övervägde förslaget. Sedan dess har dock upprepade försök att få reda på hennes beslut misslyckats, och jag har mötts av en vägg av tystnad. Nu upprepar jag min inbjudan, och om det skulle passa bättre för Margot kan jag gladeligen arrangera en debatt i Bryssel eller Stockholm, eller var och när som helst det passar henne!


Varför så tyst, Margot?  Kan det bero på att du inte är så säker på att du har svaret på den nyckelfråga, som allt fler vanliga européer ställer sej, ”Vilken roll spelar egentligen EU i dag?”. Vad är det som rättfärdigar den väldiga överföringen av makt från de folkvalda nationella parlamenten, och de stora penningbelopp, som skattebetalarna från de nordiska länderna, Tyskland, Storbritannien och Holland nu måste överlämna till den EU-kommissionens korruptionstyngda budget?  Det trötta och i grunden antidemokratiska gamla argumentet om att det inte finns något alternativ till en politisk integration fungerar inte för de yngre generationerna av européer.


Det smaklösa argumentet som Wallström framförde vid ett besök i ett koncentrationsläger just innan de franska och holländska folkomröstningarna, att en nejröst till Konstitutionen skulle medföra risk för en ny förintelse, är inte heller så övertygande.
Jag vill hellre se en seriös och förnuftig debatt som undersöker möjligheten att Europas länder kan samarbeta politiskt, handla med varandra och samverka kulturellt utan att centralisera lagstiftningsmakten till en serie orepresentativa och korrupta institutioner i Bryssel. (För tolfte året i rad har EU:s revisorer inte kunnat godkänna Kommissionens resultaträkning.)


Eftersom EU-kommissionen hittills har vägrat att engagera sej i en debatt, låt då debatten starta utan dem.  Democracy Movement har publicerat sitt eget alternativa förslag, kallat Vision Europe, (http://www.democracymovement.org.uk) och vi inbjuder alla individer och grupper att reagera på detta och föra fram sina egna perspektiv.
Även efter folkomröstningsresultaten I Frankrike och Nederländerna driver Kommissionen på med planer för att integrera straffrätten och polisarbetet, liksom den gemensamma utrikespolitiken, åtgärder, som fanns införda i konstitutionsförslaget. Vid en debatt i London i juli 2006 sa Valerie Giscard d'Estaing, huvudförfattaren till dokumentet, att det skulle genomföras i alla fall, eftersom det franska folket inte egentligen hade röstat emot det. De hade rösta om andra saker, menade han. Skulle denna storartade politiska gestalt sagt detta om fransmännen röstat ”ja”?
En ökande andel av de lagar som införs i medlemsländerna har sitt ursprung i direktiv och förordningar från Bryssel. År 2005 avslöjade det tyska justitiedepartementet att av de 23 167 lagar som passerade tyska Bundestag sedan 1998 var nära 19 000 baserade på EU-lagstiftning, alltså 80%. Detta efter en fråga av kristdemokraten Johannes Singhammer.


Jag skulle vilja se de valda representanterna I alla EU-länder ställa denna fråga till sina regeringar. Oavsett om vi är för eller emot den europeiska politiska integrationen så borde vi ha rätt att få veta var den egentliga makten att stifta lagar ligger i dag. Det är en förutsättning för att ta ställning till vad vi vill ska hända i framtiden.


Som den tyskfödda brittiska labourparlamentarikern Gisela Stuart har framfört, så finns det mycket farliga konsekvenser av en ständigt ökad europeisk politisk integration. Om fler och fler viktiga frågor bestäms av EU-institutioner långt ifrån medborgarna, kommer deltagandet i nationella val att framstå som irrelevant, och många väljare kommer att attraheras av extrema politiska rörelser eller ta till direkta politiska aktioner. Ett exempel är kravallerna i Ungern i protest mot nedkärningar och skattehöjningar, som budapestregeringen tvingades genomföra som förberedelse för införandet av Euron. Om vi antar att EU till sist lyckas få igenom sin önskan om en gemensam utrikes- och försvarspolitik som bestäms med majoritetsomröstning, vad ska vi tro om reaktionen från väljare i länder som röstats ned, och som tvingas stödja konflikter, som det inte önskar delta i.


Det  är svårt att föreställa sej att svåra beslut om hur man ska förhålla sej till globaliseringen, pensionskriserna, invandringen, terrorismen och andra frågor kan tas centralt i Bryssel, oberoende av vad Sveriges och andra medborgare önskar. Det kan inte finnas ett enda lämpligt ställningstagande för alla eftersom Europa kännetecknas av politisk, ekonomisk och kulturell mångfald. Historiens läxa är att man inte kan ha en enda regering utan ett enda folk. För att politiska system ska vara stabila och legitima måste de vila på en gemensam identitetskänsla.  Innan Europas folk självmant definierar sej som undersåtar till en pan-europeisk stat, kan en ökad maktöverföring till en politisk elit i Bryssel bara sluta i konflikter och internt kaos. Det skulle vara motsatsen av vad vi fått höra att ”europas fäders” politiska dröm handlade om.
Kanske är det för att Margot Wallström och andra medlemmar av Kommissionen inser att Europas mångfald inte går att bortse från som de inte vill testa sina idéer i offentligheten.  De är inte så säkra idag på att deras vision om centraliserad enhet är så oundviklig.  

Marc Glendening
Campaign Manager
Democracy Movement

Coding by Campbell & Lilja Web Design